Där jag bor finns inga gatlampor. Under vintern är det mörkt, och då menar jag riktigt mörkt. De kvällar som månen inte lyser ser man inte handen framför sig. När marken fryser och mörkret lägger sig, är det som om min egen kropp gör det samma.
Nu tinar snön och solen värmer. Jag njuter. Allt väcks till liv, även jag. Kanske behöver vi mörkret för att se ljuset...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar